Idag var det dags igen och det blir det allt oftare, Katten

Det har hänt nåt med min varseblivning dom senaste 20 åren… världen har blivit en annan, mörkare, tystare, mer ångestladdad, farlig, förljugen…och jag själv, jo, jag känner igen mig! På gott och ont, så klart…

Förr såg jag vänskap, kärlek, olikheter, viss frihet i ord och tanke… världen var aningen mer tydligt, tankarna friare och orden spontanare. På gott och ont, men jag gillade det bättre!

En gång kunde jag se två killar resa tillsammans och se två vänner, idag ser jag genast… bögar?

Förr kunde jag se en svart människa, idag tänker jag bara på färgen som jag ju inte får ”se” eller notera…

Tjejen framför mig i kön, får jag säga ”hon” om henne eller blir hon djupt sårad och kränkt då för hon är en ”han” eller ”hen”…

Förr såg jag människor, situationer, händelser… idag ser jag bara sex, hbtq, etnicitet, kön, religion och funderar på vad jag ”får” se och hur jag ”får” reagera… aldrig förr har jag känt mer ”vi och dom” och ”jag och dom”än som idag… aldrig förr har jag känt att det är så farligt att öppna munnen att den allt oftare förblir stängd… Det gäller ju vakta på ”signalerna” som sänds ut…

Idag såg nåt så himla banalt som ett kortspel för barn,  tror jag, men det var inte så banalt, det var komplicerat… jobbigt…

Löjliga-famijen-(2)

Löjliga familjen. Heterosexuellt normativ vit kärnfamilj… så exkluderande… går det för sig utan varningstext? Efter att ha läst en artikel i SvD om genuspedagogik i förskolan…

Löjliga-famijen-(1)

Fortsatte kolla hyllan med spel… Ojdå, samma spel med en heterosexuellt normativ familj igen, men nu med far/morföräldrar istället för föräldrar… men det var ju bra… lite stereotypa gamlingar…

Och sen SVARTE PETTER! Hjälp… fast det kanske inte är så farligt, bara min fantasi, han ser ju ut som en smutsig Robin Hood med fjäder i hatten… men ändå, Svarte Petter… tanken bet sig kvar, hur länge får han finnas i hyllan?

Vilka spel jag såg, ingen aning egentligen, dom såg jag inte…

Det är så mycket som inte får finnas och synas längre men ju mer det göms undan och förtigs, desto mer synligt blir det… fast på ett osynligt sätt!

Det bankar ett gammalt ”vänsterhjärta” i mitt bröst, men det känner inte igen sig längre i politiken…inte ens i det som händer på ”vänsterkanten”. Vad har hänt?

Det känns som om frågor om människors vardag, resursfördelning, klass, rättvisa, solidaritet, jämställdhet helt saknar aktualitet idag, det är bara rasism, homofobi, islamofobi, hbtq-frågor som uppmärksammas… Det känns inte bra! Vågar inte vänstern längre driva rättvisefrågorna… eller är det omöjligt?

Hur har det blivit så? Vem tjänar på det? Vem sätter den egentliga Agendan? Hur länge står vi ut?

Vi håller på att skapa en tyst ytlig konsensusvärld, där vi låtsas att alla ser likadana ut, är lika gamla och tycker lika… en värld där vi inte får berätta om våra upplevelser, inte ställa vissa frågor, inte uttrycka våra känslor, vi ska leva under ständig övervakning och aldrig känna oss trygga…vi ska anpassas till en artificiell förljugen livsfientlig värld och sig själv kan man bara vara… ingenstans…  och snart minns vi inte längre vilka vi är …

Tänker på gamla förhatliga totalitära stater, där allt kunde tolkas som hot mot staten, där människor som fallit i onåd retuscherades bort, där historieskrivningen var tillrättalagd, mediernas rapportering totalstyrd, böcker drogs, censur, utrensningar… och människorna bevakade varandra…

Vi är snart där, fast med andra frågor mot en annan kuliss… 2000-talets…  och det värsta: Det har hänt förr!

Inget nytt under solen, Katten

Annonser
Det här inlägget postades i POLITIK med kaffe och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Idag var det dags igen och det blir det allt oftare, Katten

  1. Staffan Ohlsson skriver:

    Angående artikeln i SVD; betänk den stora humorn i bilden på Lundgren. Det omedelbart självklara objektet för normkritik och genuspedagogik torde vara den religionsideologi hon synbarligen omfattar. Där kunde storverk uträttas. Ingenstans torde diskrepansen mellan svensk
    genusideologi och faktisk verklighet vara större! Istället ger man sig på små barn.

    • Jag är för verklig jämställdhet och jag anser att vi lever i ett patriarkalt system, som jag vill förändra… men ibland blir metoderna ”för mycket”, väldigt orealistiska, förljugna… och man kommer aldrig att nå målet så länge en majoritet uppfattar arbetet som ”konstigt”, hotfullt, nåt som inte angår… Jag tror inte nåt förändras genom att inte nämnas, ingenting förändras om vi försöker omfamna allt och vara alla till lags… då skapar vi bara dubbelmoral.
      Vad gäller generellt är att vi alla måste vara medvetna om normerna och deras konsekvenser och inte förneka att dom finns. Vi – ung som gammal – måste lära oss se dom, lära oss att förhålla oss till dom, uppmuntras till normbrott och inte se rådande värderingar och livsmönster som nåt statiskt…
      ”Som dom gamla sjunga, så kvittra dom unga” säger det gamla ordspråket… och det gäller än!
      När vuxenvärlden – vi – har förändrat normerna sker det även hos barnen… Inte kan vi kräva av barnen att dom fixar det vi gått bet på… Lite mer lek, mod och humor behövs på förskolan… och lite glass och tårta!

  2. Maria skriver:

    Jag råkade hamna på din blogg av en slump men reagerar starkt på ditt inlägg ändå. För trots ditt gamla vänsterhjärta uppfattar jag delar av ditt inlägg som periodvis överdrivet nationalromantiska (och du får ursäkta mig om jag har fel här). Retoriken är i varje fall den man hör bland Sverigedemokraternas rikspuckon till ledamöter: ”Allt var bättre förr. Jag var vänster men sedan tog de bort nidbilderna i Kalle Anka och nu går det inte att lita på politiker längre. Vi är inte likadana och bipolärt tänkande bör uppmanas bland ungdomar, framför allt om det gynnar ”etniska svenskar”. Förr såg jag människor jag kunde kalla för n- ordet (för att inte tala om efterrätter och kvartéer med samma rastistiska tilltal). Numera har en mängd pk-människor bestämt sig för att kategorisering många gånger leder till stigmatisering. Att koloniala och patriarkala nidbilder helt enkelt inte är okej längre eftersom det inte är representativt för det svenska samhället längre. Jag känner mig inte trygg i det här landet längre där man inte får vädra sina fördomar fritt samt ålägga dessa på andra.” Känns det igen?

    Jag kan ge dig ett svar på somliga av dessa frågor du ställer. Den rasistiska strukturen är i högsta grad klassbetingad. Det är inte samma sak att vara invandrare i en mångkulturell förort med socioekonomiska problem som det är att vara en invandrad höginkomsttagare i fashionabla kvartéer. Rättvisefrågorna har hamnat i skymundan delvis pga. den uppluckrade nationella identiteten (det här händer i hela Europa så det är ju dumt att bara peka ut Sverige här), delvis pga. den ekonomiska krisen och retraktionen till gamla samhällsmönster (som du nämner i ditt inlägg). Däremot missar du att en stor andel invandrare som kom hit under de första massinvandringsvågorna har blivit svenskar sedan länge trots att de många gånger fortfarande värderas som kriminella, lågutbildade och fattiga. Dessa invandrarsvenskar har sedermera fått barn och barnbarn som nu har börjat inta viktiga samhällspositioner och tröttnat på att bli kallade för invandrare trettiohundra leder framåt i den genetiska historiken. Dessa ”svenskar” blir dock ständigt påminda om att den svenska identiteten är rasbetonad och att det är okej att stämpla människor som invandrare så länge de inte motsvarar den svenska nidbilden av den ariska rasen. Är det då konstigt att rättvisefrågorna hamnar i skymundan eller handlar det snarare om att rättvisefrågorna tillhör diskursen om ras och identitet idag? För är det rättvist att ha nidbilder som pekar ut särdrag hos en folkgrupp som har diskriminerats under flera hundra års tid? Är det postkolonialt tycker du? Vad som verkar ofarligt under en period i livet är inte det i en annan av den enkla anledningen att samhällen förändras. Sverige var ett homogent samhälle en gång i tiden men är inte det längre. Det är dags att acceptera detta och börja omvärdera allt som skiktar människor i kategorier. För det fungerar bra så länge du tillhör majoriteten och toppskiktet. Det är inte lika kul därnere på botten…

    Allt gott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s