Att minnas

God morgon Elin! Tänk att det blev varmt till sist! Härligt!

Morr´n morr´n, Viola. Visst är det härligt att det går att öppna fönstret utan att pelargonerna och jag fryser! Men det är lite blött…

Det är något jag gått och funderat över på sistone. Allt fler människor släktforskar, och samtidigt verkar det, som att man träffar släkten allt mindre, jämfört med när vi var små.

Släktforskning är vansinnigt intressant och spännande, ska du veta. Ett deckarjobb där alla är döda sen länge,  men som ibland nästan blir levande igen och så kommer man in i en annan tid, ett annat sätt att tänka och leva… och döda släktingar bråkar inte…

Förr bodde man  närmre sina släktingar, mer som våra nya svenskar gör. Som jag minns det, så umgicks mamma bara med sina systrar och ibland med några svägerskor.

Så var det! Man rörde sig inte över så stora områden, det var dagsmarscher till grannsocknarna ibland men mest umgicks man med människorna och släkten i närmiljön. Där arbetade man och levde sina liv.  Fattigfolket fick ju gå till fots vart dom än skulle, det var bara dom välbeställda som hade häst och även då var det besvärligt att resa eftersom vägarna var dåliga…

När jag ser på min stora släkt, med många kusiner, så är det kvinnorna som höll och håller liv i relationerna.  Få, om någon, har ett aktivt umgänge med familjerna på männens sida.

 Så var det inte hos mig! Mamma hade inga syskon, det hade däremot pappa… så dom träffade vi några gånger om året eftersom dom bodde en bit bort. Sen vi fått bil på 50-talet blev det oftare.

Ja, bil och telefon ändrade umgängesmönstren. Har du talat en timma i telefon med någon, så känns det inte lika angeläget att träffas. Och nu har vi ju internet… webkameror… allt hemifrån i realtid. Släkt-  kusinträffar  och begravningar kan vara roliga därför att man lägger ihop sina minnen. Man minns olika saker, och bilden av det som varit, blir mer fullständig.

Ja, vi har alla vår version av dom gemensamma träffarna och släkten. Nu när vi  kusiner blivit gamla berättas det som tidigare inte fick nämnas och en del historier får sina förklaringar, som gör t.ex. att fastrarnas agerande helt plötsligt blir alldeles logiskt och att dom under åren fått en massa skit helt oförskyllt.

Hur blir det då med de familjer som bara har söner? Det verkar som de blir en släktgren som vissnar bort.Gamla vänner är också en viktig grupp för minnet. En gång för längesedan träffade jag en kvinna, då över 90 år. Hon uttryckte att det var så tråkigt att bli så gammal, för man blev så ensam. Nu hör det till saken att hon hade många som besökte henne, brydde sig om henne. När jag sa det, svarade hon: ”Ja men det finns ingen som vet hur det var förr.”

Precis så sa min morfar också när han blev över 90… Hans umgänge då bestod i generationen efter honom, dom han sett födas och växa upp, och deras värld och minnen var inte hans…

Elin! Hur tror du det blir med minnet framöver, när man umgås mer via facebook än att man träffar levande människor?

Världen har blivit ytligare, snabbare och lite ”mekanisk”… Det gäller att vara ”lyckad”, lycklig, ha pengar, kärnfamilj, hälsa och leva upp till nån modern myt… Jag vet att kärnfamilj är ett svärord idag men dom allra flesta vill faktiskt leva så…

Kan man utveckla empati utan mänskliga kontakter?

Nej, det krävs nog verkliga människor, verkliga relationer, konflikter och lösningar… Vi behöver stötas och blötas med och mot varandra, det är då vi skapas och utvecklas… Tror jag!

Det tror jag också. hur ska då framtiden bli, om det blir allt fler människor  utan empati? Fler som Breivik?

Men han känner ju empati och ska rädda kristna, vita nordbor som han anser vara hotade av främmande kulturer, religioner och människor . Empati visar vi dom vi gillar eller på nå´t sätt känner” för…  Inte kände Obama empati för bin Ladin, hans familj eller hans barn…

Är det empati som du beskriver?   

Dagens snuttafikation är väl inte heller något som främjar ett bra minne, eller vad tror du?

Nej, men vad främjar ett bra minne i min ålder? Långsamhet och tristess, kanske? Kosttillskott, korsord, suduko… Vänner…

Ja, det är säkert ett bra recept!

Allting går så snabbt. Inte minst tiden! Samtidigt som jag tycker det mesta som händer är repriser så är det ändå nytt på nåt sätt och det rusar förbi. Som en präriebrand. Innan jag hunnit fatta vad som hänt så är det nåt nytt som pockar på uppmärksamhet… Innan jag hunnit fatta vad som hänt så är det nåt nytt igen… Så är det hela tiden. För mig! För alla?

Ja, för många i alla fall.

Resultatet blir passivitet, accepterande och en känsla av maktlöshet, för när man fattat och ska agera springer alla andra redan åt ett annat håll… ”tåget har gått”. Ett bra sätt att splittra. Det enorma och snabba utbudet av snuttifierad information leder till förvirring, desinformation och en ”lämplig” syn på världen, tillvaron och vår plats i den. 

Man blir antagligen en fårskock som är lätt att styra. 

Det är den politiska och ekonomiska globala makten som genom världens/våra lokala stora medier styr folken genom att hänga kvar lite längre vid ”viktiga” nyheter eller skeenden…och ser till att vi springer åt ”rätt” håll…

Men reklambubblan kommer att spricka, skrev Maria-Pia Boethius i senaste numret utav ETC.

Det är bara att hoppas  att hon har rätt… Vi får väl hålla tummarna, för böner är det väl ingen som lyssnar på?

Nu sätter jag på kaffet!


Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s