God morgon Elin! Hej Viola, så du har kommit hem nu utan att frysa ihjäl!
Värmen låter vänta på sig. Har du något kaffe på gång? Som alltid, vet du!
Det är ett tag sedan jag tittade in. Det har varit tomt efter dig, men jag har varit på landet en del också. Det där med odlingarna… men det värmekrävande växer dåligt i kylan. Så bönor blir det väl inga i år? Det blir väl bara frostrosor…
Jag har varit ute och rest med några barnbarn. Det är trevligt. Man får en inblick i en helt annan värld. Och språk! Trots att vi har svenska som modersmål allihop, så behöver jag en översättning till ”min svenska” ibland. Ungdomarna kommunicerar obegripligt ibland, särskilt i skrift. SMS och så´nt… typ… Det känns som min tid är förbi, att jag hör hemma i ett annat århundrade. 1800-talet? Vi är närmare 1800-talet, barn som vi är av första halvan av 1900-talet. Mina morföräldrar hade inte heller samma språk som jag, då för 1000 år sen… eller är det bara 60 år sen? Eller 50? Tiden går så fort… När mina barn var små, unga, och jag skrev kort till dem någon gång, så fick jag läsa det för dem när jag kom hem. Min skrivstil från 40-talets välskrivningslektioner var som skrift från 1700-talet för dem. Usch ja, min handstil var oläslig för dom flesta, men nu textar jag oftast. Lärde mig en ny skrivstil av mina barn… Nu drabbar mig samma sak fast muntligt. Om någon talar om fet mat, hur ska man då veta att de menar – god mat? Inte lätt. Dom kan prata om LCHF-dieten också… För att inte tala om det som ”suger”… då är det inte bra, har jag lärt mig! Tror jag.
Vad ska vi göra för att inte bli missnöjda gnällspikar? Vad är det för fel med gnällspikar? Det är dom som för utvecklingen framåt, när alla käckingar leende kliar varann på ryggarna och enas om hur fantastiskt bra allting är… när mycket faktiskt blir sämre för många. Jag vill inte bli gammal och bara se det som inte fungerar (som jag vill). Det kanske du måste! Jag vill fortsätta att se möjligheterna. Jag vill se en värld som är bra för de flesta, oberoende på var i världen man lever. Tänk om morgondagens människor inte vill ha den värld vi gamlingar vill ha… Ungdomen har kanske andra ideal, fostrade och uppvuxna i en annan tid än vi… Vi hade nära kontakt med ett Sverige som var ett fattigt tbc-hostande klassamhälle med hög barnadödlighet. Våra föräldrar kom därifrån… från trångboddhet i stan eller torpstugor och statarlängor på landet. Mina föräldrar visste hur det kändes att somna hungriga, gå barfota från april till november, gå en mil enkel väg till skolan varannan dag och dessmellan arbeta hårt… Morgondagens människor tror att vi alltid haft ett välfärdssamhälle och att det är ett lite trist normaltillstånd…
När jag i forntiden var fackligt aktiv, möttes jag och andra i facken ofta utav att medlemmar sa: ” Men ni i facket gör ju ingenting!” Jag brukade då fråga om de gick på de olika möten som facket ordnade? Nej, ingen som kom med dessa utbrott gick någonsin på de fackliga mötena. Jag vet, jag är en av dom! Hur kan man förvänta sig att ens idéer och tankar ska få fart om man aldrig uttalar dem, där det finns de som lyssnar. Kanske inte gillar det, men lyssnar. Det kanske beror på vilket fack… men facken inom LO är… svårpåverkade, arbetsgivarvänliga, självgoda, gubbiga, olyssnande och centralstyrda. Tungt! Facken formar dom aktiva, som förändras… annars förlorar dom dom fackliga uppdragen. Samarbetsproblem, kallas det! Om man bara umgås med de, som tycker lika så går ju inte utvecklingen framåt på något plan. Här har du helt rätt!
Se bara på de förväntningar som människor har på kvinnorörelsen och fredsrörelsen, som ofta är samma rörelser. Lite konstigt idag när vi vill se könet som oviktigt… Varför är då nästan bara kvinnor intresserade av fred? Fredsrörelsens kvinnor förväntades att skapa världsfred på några dagar, medan krigsmakterna mullrar på i sekel efter sekel. Så är det! Du kan jämföra det med dagens demokratirörelser, där vi förväntar oss att dessa folk ska skapa demokratier från en demonstration till ett kommande val. Så är det också! Och är ”demokrati” ett entydigt begrepp? Måste det se ut som hos oss? För oss har det tagit nästan 1000 år och jag menar att vi fortfarande inte är framme. Vi har långt kvar! Vi har en slags skendemokrati. Precis. Vi lägger vår röst och sedan gör vi inget mer på fyra år. Vad kan vi göra? Är det att vara medborgare i en demokrati? Ingen bryr sig… och om vi försöker bilda opinion för att kritisera vår kapitalistiska skendemokrati så tystas det ner… Tigs ihjäl. Var finns alla journalister och granskande media? Vem väljer vilka nyheter som ska förmedlas? Vart tog Occupy-rörelsen vägen? Den tegs ihjäl… eller lever den någonstans utan att vi får veta det? Dom 20 000 som demonsterade i Frankfurt i våras mot åtstramningspolitiken för att komma ur skuldkrisen inom eurozonen… det blev en liten notis i tidningen om Blockupy. Annars tyst. Tyst. Så jävla tyst. Men vi har yttrandefrihet och fri opinionsbildning. Vad spelar det för roll när ingen lyssnar…och medierna vägrar rapportera och man inte har råd att köpa reklamtid på TV…
Varje rörelse består utav mer eller mindre lösa nätverk. Ibland har de olika grupperna nära kontakt och mycket samarbete, och ibland ingen kontakt alls, eftersom förväntningar och fördomar gör att vissa boycottas, andra inte. Det är sorgligt, men sant! De flesta som har synpunkter på de olika grupperna har aldrig tagit aktiv del i någon av dem. Jag vet, jag är en av dom också! Kände mig aldrig välkommen bland dom självsäkra och kaxiga i toppen som alltid visste bäst… Naturligtvis är det så för dem, som är och har varit aktiva, att de inte alltid får igenom sina förslag och idéer, och därför ger upp. Men har vi framfört dem? Eller har vi bara tänkt dem? Har vi för bråttom? För bråttom? Detta kvinnliga tålamod!!!Har vi för stora förväntningar? Att äntligen få bli behandlade som människor? Är vi dåliga på att lyssna? Ibland. Kan vi inte formulera våra tankar och önskningar? Svårt, för vi menar ibland olika saker… och har olika lösningar. Är vi så kvinnliga att vi förväntar oss att våra tankar ska kunna läsas, även om vi inte uttalar dem? Är det någon annan som ska göra det? Har vi högre förväntningar och krav på andra, än på oss själva? Är våra tankar rätt? För oss? För andra? Vem ska förändra världen åt det håll vi önskar, om vi inte gör det? Om inte vi vågar stå upp för vad vi tycker och tänker, vem ska då göra det? Vi banar ju då bara väg för våra motståndare. De möter inga hinder. Se bara på vänstern, men även på kvinnor i de olika grupperingarna. De ger sig på varandra istället för att kritisera högern, borgligheten eller patriarkatet. Det är så, tyvärr. Dom ”egna” kanske är lättast att identifiera och minst farliga mål att ta ut frustrationerna på… och det finns maktmänniskor överallt som slåss om positioner… för egen vinning. Vi slåss alltid på vår egen gård och ger oss aldrig ut på gatan, ut i världen med våra strålande idéer. Det är ju klart att förändringarna och revolutionerna låter vänta på sig.
Nej du Elin! Vad ska vi göra? Vad börjar vi med? När ska vi göra det? Vi har inte så många år på oss. Här var ett laddat brandtal vill jag lova, men du har ju rätt, Viola! Och inte har jag några svar och åren rinner iväg fort som fan… snart är det jul igen… och inte orkar jag med alla sociala medier heller, där allting verkar hända nu för tiden. Eller? Facebook, Twitter och allt det där… orkar bara inte, vill inte, litar inte på dom… Gör du? Nej, absolut inte!
På denna monolog behövs det en påtår. Himla tur att jag inte fått en så god uppfostran att jag inte vågar avbryta dig… Påtår! Ska bli… Har du en knäckebrödsskiva med ost också?Naturligtvis, blir det bra med lagrad Grevé eller vill du ha grönmögelost? Eller båda? Grevé blir fint!
Vad ska det bli av världen och hur kommer det sig att så få opponerar sig, när ändå så många faktiskt far riktigt illa? Vi får invänta den hundrade apan. När man blir tillräckligt många. så händer det. på många olika platser samtidigt.
Bryr vi oss inte längre? Jo, det tror jag att många gör, men vi vet inte hur, och inte heller hur tiden ska räcka till. Många skänker pengar till hjälporganisationer, och är faddrar. Har vi slutat tro på möjligheten till förändring? Kanske! Vi är så kontrollerade. När man vill få kontakt med en myndighet eller ansvarig person så försvinner man i en väntekö, med inspelade budskap. Det kan hålla på 20-30-40 minuter, och någon ansvarig är det inte troligt att man får tag i. Har man gjort sådana försök ett par gånger, så ger man nog upp sedan. Är vi alla deprimerade och passiviserade av droger, alkohol och arbete och mer arbete eller hopplös arbetslöshet?Inte alla, men kanske många. Vi har bestulits på vår tid. Någon, vem det nu är, vill förhindra att människor kommer samman, pratar, lär känna varandra. Ska vi göra det, så ska det ske i projektform. Det ska kunnas kontrolleras. New brave world? Är det omöjligt att synas och få genomslag i informations/kommunikationsflödet bland alla oräkneliga TV-kanaler, radiokanaler, bloggar, tidningar…Mycket svårt! Är det så att medierna får oss att fokusera på enkla och lagom ofarliga och upphetsande meningslösheter, skapar sensationer av banaliteter och styr vårt tänkande i dom banor som våra makthavare önskar? Har inte makthavare alltid gjort det? Jo, men aldrig tidigare har det varit så enkelt som nu! Svårigheten idag är att man inte vet vem som styr, som har den reella makten. Det som jag tycker är värst , är att skolundervisningen har förflackat så oerhört mycket. Våra ungdomar tror att de har ett val. De kan välja vilken skola de vill, men grundkunskapen är långt under det man kan förvänta sig. När de är klara med skolan så står de där utan kunskap och utan arbete. De är lurade och har förlorat år av sina liv. Men tror att dom gjort ett fritt val…
Varför är vi annars så övertygade om att vi har det bäst i världen med personlig frihet, valmöjligheter, välfärd och att vi redan nått jämställdhet mellan kvinnor och män? Därför att vi får oss det itutat dagligen , även om internationella jämförelser visar något annat.
Kolla här! Dom här är klokare än vi, är det därför vi hatar dom så?
En macka till, Viola?
Ska det va´ en påtår? 